man ska nog vara väldigt lycklig för sin uppväxt i alla fall.
Efter att jag hade varit på locking så väntade jag på mamma utanför Dansstudion.
När man sitter själv på en trapp blir det ganska lätt att man lyssnar på andras konversationer.
Så jag lyssnade när en gubbe (han var minst 70) och en kvinna i 40 års åldern pratade om hur viktigt det är att barn rör på sig.
Jag höll verkligen med när de pratade och gubben hade sådär go knarrgubbröst som bara gamla veteraner kan ha!
Sedan kom det massa småbarn utspringandes från studion som skulle hem. Men efter en liten stund kom en liten mörk jättesöt tjej fram till gubben och sa:
- pappa, ska vi gå hem nu?
- Ja, det ska vi. Fast först ska vi köpa 2 liter mjölk, med den där knarriga och snällgoa veteranrösten.
De fortsatte konversationen och gubben stapplade omkring bredvid sin dotter.
I ett sånt läge kan jag verkligen bli ledsen. Den lilla tjejen har en pappa som är minst 70.
Om han inte dör tidigare än vanligt har han ca 15 är kvar. Då är flickan ungefär 20.
Inte bara det att hon inte får ha en lång levnadsstund med sin far, utan att dem säkert aldrig kan göra saker som en ung pappa kunde ha gjort.
T.ex på vintrarna att åka till sälen och åka skidor eller bara ha springtävling runt huset, eller när pappa kastar omkring dig som ett litet löv och alla dessa sjuka saker man har gjort med sin pappa.
Hon kan aldrig göra det, det kanske inte är så konstigt att en 70:årig gubbe inte kan åka skidor eller köra springtävling. Men den där delen är så viktig. Att ha en pappadotter relation.
Usch, jag tycker sånt är så jobbigt. Även om de kanske lever ett otroligt bra liv så kommer aldrig denna pappadotter relation vara den samma som för en ung pappa.
Det är så viktigt att tänka på barnet. Att tänka att sitt barn ska få det bästa. Inte en själv, det funkar inte då. Tänk er själva om eran pappa vid det här laget skulle ligga och sova för han är 80 år.
15 år äldre än min mormor.
Det är sjukt
När man sitter själv på en trapp blir det ganska lätt att man lyssnar på andras konversationer.
Så jag lyssnade när en gubbe (han var minst 70) och en kvinna i 40 års åldern pratade om hur viktigt det är att barn rör på sig.
Jag höll verkligen med när de pratade och gubben hade sådär go knarrgubbröst som bara gamla veteraner kan ha!
Sedan kom det massa småbarn utspringandes från studion som skulle hem. Men efter en liten stund kom en liten mörk jättesöt tjej fram till gubben och sa:
- pappa, ska vi gå hem nu?
- Ja, det ska vi. Fast först ska vi köpa 2 liter mjölk, med den där knarriga och snällgoa veteranrösten.
De fortsatte konversationen och gubben stapplade omkring bredvid sin dotter.
I ett sånt läge kan jag verkligen bli ledsen. Den lilla tjejen har en pappa som är minst 70.
Om han inte dör tidigare än vanligt har han ca 15 är kvar. Då är flickan ungefär 20.
Inte bara det att hon inte får ha en lång levnadsstund med sin far, utan att dem säkert aldrig kan göra saker som en ung pappa kunde ha gjort.
T.ex på vintrarna att åka till sälen och åka skidor eller bara ha springtävling runt huset, eller när pappa kastar omkring dig som ett litet löv och alla dessa sjuka saker man har gjort med sin pappa.
Hon kan aldrig göra det, det kanske inte är så konstigt att en 70:årig gubbe inte kan åka skidor eller köra springtävling. Men den där delen är så viktig. Att ha en pappadotter relation.
Usch, jag tycker sånt är så jobbigt. Även om de kanske lever ett otroligt bra liv så kommer aldrig denna pappadotter relation vara den samma som för en ung pappa.
Det är så viktigt att tänka på barnet. Att tänka att sitt barn ska få det bästa. Inte en själv, det funkar inte då. Tänk er själva om eran pappa vid det här laget skulle ligga och sova för han är 80 år.
15 år äldre än min mormor.
Det är sjukt
vad vi inte vet.
jag tänkte på en sak.
Det här med bloggar är faktiskt HELT SJUKT.
Många frågar alltid, varför har du blogg? inget negativt så men mitt enkla svar är faktiskt:
Min psykolog tyckte att jag skulle skriva av mig på något sätt. Då tyckte jag att blogg verkade kul och jag tycker det är otroligt kul att titta tillbaka på vad man skrivit.
Men alla vet ju att de bloggar som ligger i toppen är ju faktiskt ganska ytliga bloggar.
Många tycker att blondinbellas inte är det, och att hon är en grymt framgångsrik tjej.... och det kan jag hålla med om. Ibland. Hon är en sjukt smart människa som har lyckats, hon driver företag hit och dit och skriver en bok om självkänsla. Hallå, hon gör det faktiskt för att hjälpa oss. Oss tjejer i tonåren.
Men samtidigt kan jag känna. Är det en förebild att veta att hon är en rik 18åring som tjänar grymma pengar på sin blogg och går på invigningar, har personlig assistent, mua, stylist.
Men är det drömmen?
Att inte kunna ta ansvar över sitt egna liv så man anställer en person, som får betalt för att hålla koll på vart man ska ta vägen?
Jag säger inte att det är fel. Men är det verkligen den bästa förebilden?
Att bo i stockholm och alla vet vem du är. Kanske för någon, men verkligen inte för mig och för många andra.
Egentligen vet jag inte varför jag skriver detta. För de som läser min blogg vet jag ungefär vilka det är och dom delar jag samma åskiter som.
Men de tjejer som är några år yngre tycker säkert att bloggerskorna är råcoola och vill vara som de.
Okej, alla har haft drömmar om att bli kända, eller hur?
Men att vara så känd som många bloggerskor är, tycker jag är synd att småtjejer får som förebilder.
Verkligen synd.
För en blogg kan lura så sjukt mycket.
Vad vet vi egentligen om hur blondinbella,kenza,kissie,paow,mini och alla vilka de nu är. Hur vet vi hur dom är i verkligheten ?
Vi har sett dem igenom en datorskärm!
Deras liv framstås ju som "perfekta" och att livet är såååå underbart. Det är väl det som lockar, att de aldrig har några problem.
Men vatusan, vad vet vi om deras problem. Vad vet vi om deras familjer, deras uppfostran och deras liv som tonåringar?
Nej, det är sjukt vad man faktiskt kan luras.
Nu ska jag sova. Godnatt
1.KENZA(302981)
2.Fokiッ(97347)
3. Stina-Lee(96477)
4.AmandaVarDet(45484)
5.~ Egoinas Värld ~(41718)
6.Rahlenfeldt(35394)
7.«« Designa Din Blogg »»(31414)
8.N. Bitchie(24257)
9.15 år och tvillingmamma(18615)
10.Prinsessans Dagbok(18429)
11.typsteffi(17560)
12.Linda H - Hår & make-...(16334)
13.EmsEdge(16221)
14.vimmelmamman(15670)
15.olgavodka(15615)
16.Johan [Skånes bästa &...(15336)
17.Dennis M.(14523)
18.MINI(14472)
19.♥ L I L Y [ Frisörtips, c...(14344)
20.× M i i l l a a N ×(14132)
Det här med bloggar är faktiskt HELT SJUKT.
Många frågar alltid, varför har du blogg? inget negativt så men mitt enkla svar är faktiskt:
Min psykolog tyckte att jag skulle skriva av mig på något sätt. Då tyckte jag att blogg verkade kul och jag tycker det är otroligt kul att titta tillbaka på vad man skrivit.
Men alla vet ju att de bloggar som ligger i toppen är ju faktiskt ganska ytliga bloggar.
Många tycker att blondinbellas inte är det, och att hon är en grymt framgångsrik tjej.... och det kan jag hålla med om. Ibland. Hon är en sjukt smart människa som har lyckats, hon driver företag hit och dit och skriver en bok om självkänsla. Hallå, hon gör det faktiskt för att hjälpa oss. Oss tjejer i tonåren.
Men samtidigt kan jag känna. Är det en förebild att veta att hon är en rik 18åring som tjänar grymma pengar på sin blogg och går på invigningar, har personlig assistent, mua, stylist.
Men är det drömmen?
Att inte kunna ta ansvar över sitt egna liv så man anställer en person, som får betalt för att hålla koll på vart man ska ta vägen?
Jag säger inte att det är fel. Men är det verkligen den bästa förebilden?
Att bo i stockholm och alla vet vem du är. Kanske för någon, men verkligen inte för mig och för många andra.
Egentligen vet jag inte varför jag skriver detta. För de som läser min blogg vet jag ungefär vilka det är och dom delar jag samma åskiter som.
Men de tjejer som är några år yngre tycker säkert att bloggerskorna är råcoola och vill vara som de.
Okej, alla har haft drömmar om att bli kända, eller hur?
Men att vara så känd som många bloggerskor är, tycker jag är synd att småtjejer får som förebilder.
Verkligen synd.
För en blogg kan lura så sjukt mycket.
Vad vet vi egentligen om hur blondinbella,kenza,kissie,paow,mini och alla vilka de nu är. Hur vet vi hur dom är i verkligheten ?
Vi har sett dem igenom en datorskärm!
Deras liv framstås ju som "perfekta" och att livet är såååå underbart. Det är väl det som lockar, att de aldrig har några problem.
Men vatusan, vad vet vi om deras problem. Vad vet vi om deras familjer, deras uppfostran och deras liv som tonåringar?
Nej, det är sjukt vad man faktiskt kan luras.
Nu ska jag sova. Godnatt
att ta vara på
Ta vara på din vän, ta vara på din familj, ta vara på alla i livet.
En dag kanske den inte finns vid dig längre.
När en person i din närhet inte finns längre, vill man kunna ha sagt hejdå på ett sätt som känns bra.
Livet är inte alltid rättvist, allt kan hända. idag i morgon om en vecka eller om en månad, kan en alkoholpåverkad missa att din vän gick över vägen.
Ta vara på varje dag, sluta prata illa om folk. Beröm dem istället och tänk vilka underbara människor de egenltigen är.
En dag kanske den inte finns vid dig längre.
När en person i din närhet inte finns längre, vill man kunna ha sagt hejdå på ett sätt som känns bra.
Livet är inte alltid rättvist, allt kan hända. idag i morgon om en vecka eller om en månad, kan en alkoholpåverkad missa att din vän gick över vägen.
Ta vara på varje dag, sluta prata illa om folk. Beröm dem istället och tänk vilka underbara människor de egenltigen är.
att ha en vän
jag tänkte på en sak förut angående vänner.
De flesta människor här på gjorden har vänner. Spelar ingen roll hur många, men att man har vänner.
Att ha en vän kan betyda så otroligt mycket. Jag menar, alla problem man har kanske man inte alltid vill prata om med mamma eller pojk/flickvän.
Om man ska göra något helsjukt eller bara galet så drar jag nog inte med mamma på det heller..
utan vänner är de människor som finns till för allt. Vi alla människor har vänner men är också en vän. Det får man verkligen inte glömma bort. För som med allt annat, Ge & ta.
En vän ställer inte upp för dig i längden om du inte ställer upp för den. En vän stannar heller inte om den aldrig får uppmärksamhet och får vara i centrum. Allt handlar om ge och ta.
Jag vet att alla vi människor har våra vänner till olika saker. Så är det, verkligen!
Om man tänker efter så kan man kategorisera ut sina vänner. Jag lovar att alla mina vänner betyder lika mycket även fast jag har dom till olika saker, som de har med mig!
För om jag är ledsen och vill få prata ur mig, så ringer jag en vän jag vet lyssnar bra och som verkligen kan trösta mig samt ge mig tips.
Vill jag bara ut och va galen och springa runt och göra helkonstiga saker så ringer jag en annan.
Men om jag t.ex vill vara hemma och ha en "spakväll" och prata och ta det lugnt kanske jag ringer en helt annan.
Samt jag har olika vänner jag tränar med osv..
Precis som ni har med era.
Men det är väldigt konstigt att jag själv kan vara så mycket olika till folk. Alla har mig till olika saker, allt från "tjockiskompis" till träningskompis, "tadetlugnt" kompis. Eller bara va en crazy kompis.
Men en vän kanske inte alltid är den bästa. Jag menar, huuuuuur många tjejbråk har vi inte haft genom åren?
Och hur mycket skitsnack man är sagt finns det fortfarande.
Men vet ni vad det bästa är?
Att man lär sig av sina misstag.
Man gör sällan samma misstag flera gånger. Och har man gjort det en gång vet man hur det slutar.
Men jag tycker att det viktigaste i en "vänrelation" är att aldrig ha en dubbel moral.
Att man säger en sak till den ena och en annan till den andra. T.ex
Att jag säger till kajsa att jag tycker att hanna är störande medans jag säger till åsa att jag tycker att hanna är stencool!
Det lönar sig aldrig, och i slutändan kommer det alltid fram. Och vem vill egentligen ha en kompis som inte kan säga vad den tycker? Jag skulle verkligen aldrig kunna känna mig säker i vad jag sa till den personen isåfall. För om jag skulle säga något som jag verkligen tyckte och den skulle hålla med mig som fasen och verkligen puscha. Men till en annan säger den raka motsatsen.
Nej, dubbelmoral är dumt. Det är nog något alla borde tänka på.
gud vad jag kan skriva ibland..
De flesta människor här på gjorden har vänner. Spelar ingen roll hur många, men att man har vänner.
Att ha en vän kan betyda så otroligt mycket. Jag menar, alla problem man har kanske man inte alltid vill prata om med mamma eller pojk/flickvän.
Om man ska göra något helsjukt eller bara galet så drar jag nog inte med mamma på det heller..
utan vänner är de människor som finns till för allt. Vi alla människor har vänner men är också en vän. Det får man verkligen inte glömma bort. För som med allt annat, Ge & ta.
En vän ställer inte upp för dig i längden om du inte ställer upp för den. En vän stannar heller inte om den aldrig får uppmärksamhet och får vara i centrum. Allt handlar om ge och ta.
Jag vet att alla vi människor har våra vänner till olika saker. Så är det, verkligen!
Om man tänker efter så kan man kategorisera ut sina vänner. Jag lovar att alla mina vänner betyder lika mycket även fast jag har dom till olika saker, som de har med mig!
För om jag är ledsen och vill få prata ur mig, så ringer jag en vän jag vet lyssnar bra och som verkligen kan trösta mig samt ge mig tips.
Vill jag bara ut och va galen och springa runt och göra helkonstiga saker så ringer jag en annan.
Men om jag t.ex vill vara hemma och ha en "spakväll" och prata och ta det lugnt kanske jag ringer en helt annan.
Samt jag har olika vänner jag tränar med osv..
Precis som ni har med era.
Men det är väldigt konstigt att jag själv kan vara så mycket olika till folk. Alla har mig till olika saker, allt från "tjockiskompis" till träningskompis, "tadetlugnt" kompis. Eller bara va en crazy kompis.
Men en vän kanske inte alltid är den bästa. Jag menar, huuuuuur många tjejbråk har vi inte haft genom åren?
Och hur mycket skitsnack man är sagt finns det fortfarande.
Men vet ni vad det bästa är?
Att man lär sig av sina misstag.
Man gör sällan samma misstag flera gånger. Och har man gjort det en gång vet man hur det slutar.
Men jag tycker att det viktigaste i en "vänrelation" är att aldrig ha en dubbel moral.
Att man säger en sak till den ena och en annan till den andra. T.ex
Att jag säger till kajsa att jag tycker att hanna är störande medans jag säger till åsa att jag tycker att hanna är stencool!
Det lönar sig aldrig, och i slutändan kommer det alltid fram. Och vem vill egentligen ha en kompis som inte kan säga vad den tycker? Jag skulle verkligen aldrig kunna känna mig säker i vad jag sa till den personen isåfall. För om jag skulle säga något som jag verkligen tyckte och den skulle hålla med mig som fasen och verkligen puscha. Men till en annan säger den raka motsatsen.
Nej, dubbelmoral är dumt. Det är nog något alla borde tänka på.
gud vad jag kan skriva ibland..
tankar & ord
Som ni vet har jag ju sömnproblem. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, mardrömsproblem?
Varje natt som jag har drömt så blir jag väldigt djup. Tänker på livet, men mest döden.
Jag har väldigt mycket respekt för döden. Men när jag tänker, så tänker jag så mycket så tillslut blir allt bara en enda stor röra och jag somnar om.
Men mina filosofier om livet och döden är iaf. Alla tänker olika om det, och det är viktigt att alla gör. Alla ska ha sin egna uppfattning.
Men i alla fall.
Jag tror att alla vi människor har levt ett liv innan detta liv. Jag tror inte heller att detta liv är det sista vi lever. Men jag tror inte att jag kommer leva livet som evelina menchini igen. Absolut inte. Men jag tror att dem liv vi levt och dem liv vi kommer att leva är med samma personer. Så i nästa liv kommer kanske min pappa vara min bästa vän. Men allt detta är bara tankar. På något sätt tror jag att allt har en mening. Jag tror också attt vi människor har ett uppdrag här på jorden. Ett uppdrag vi själva inte vet om.
Jag tror att uppdraget och och att allt har en mening. Det tror jag hör ihop. Så t.ex de människor som minster sitt liv, De har antagligen redan utfört sitt uppdrag. Samtidigt som jag tror att när man mister en nära person lär man sig att uppskatta sitt eget liv.
Att ta vara på sitt liv, Det är viktigt. Otroligt viktigt. Uppskattning är ett ord som är så fimla värdefullt. Som används alldeles för sällan. Det kan man ju tänka själv. Hur ofta säger jag till mamma att:
Mamma du är verkligen världens bästa mamma. Du har alltid ställt upp för mig och jag vet alltid att du kommer göra det-
det är tankar som jag ofta tänker. Men det händer otroligt sällan att jag säger det till henne. varför? varför? varför?
Jag tror att mamma skulle bli så otroligt glad. Och verkligen uppskatta sig själv mer.
Varför kan man aldrig stärka andras självförtroenden, med bara små ord??
vi människor är så otroligt själviska. Och framförallt rädda för konsekvenser. En dag kanske inte min mamma finns längre. Och den dagen vill jag att hon ska veta att hon har varit den bästa mamman som finns. Det vill jag verkligen.
En till sak. Som exakt alla. verkligen ALLA människor är påverkade av. Utseende, vi vill alltid se bra ut och klä oss snyggt. och det är väl ganska självklart? är det inte det? man går ju hällre ut på stan fixad än ofixad? eller hur.
men det jag tycker är sjukt. Det är hur mycket tid vi verkligen lägger ner på oss själva genom att klagar på sig själv.
Att:.
- Åååh. jag måste verkligen ut och springa nuu. ååh, mina lår. tänk om dom va såhär och såhär smala?
tänkt... åååååhh vad jag skulle må bra om jag inte hade acne? Eller. ffan va ful min näsa är? såå jävla stor. fyfan.
Nej i morgon ska jag sluta äta godis. aldrig att en godisbit åker ner här ? hallå jag kan väl lika gäärna äta frukt?
Eller, fyfaaaaaaan va hon är snygg. hennes hår. fyfan va jag skulle va lycklig om jag hade det! skulle kunna göra allt med det.
Men hallå?
är det verkligen allt, att ha ett utséende? är det verkligen det?
skulle jag verkligen må bättre psykiskt om min mage va pyttte lite smalare? skulle jag det?
Varför kan inte vi människor uppskatta oss själva så som vi är gjorda?
Jag, personligen evelina menchini. Kommer aldrig kunna se ut som jessica alba i kroppen. För jag har alldeles för breda höfter och för bred "stomme" Men gilla läget! Det är så jag ser ut och that´s it!
Faktiskt så har jag lärt mig att tycka om min kropp. jag vet att jag kommer aldrig sluta med godis. För godis är gott och det är jädrigt dumt att sluta äta nåt som är gott. Det är bättre att man går ut och tar en liten promenad och njuter av tillvaron. Eller att göra nåt man tycker är kul. Jag älskar att dansa. Så det är ju perfekt att jag dansar lite då och då i veckan. Man ska inte göra saker frivilligt som är tråkigt. Det är dumt.
Varje natt som jag har drömt så blir jag väldigt djup. Tänker på livet, men mest döden.
Jag har väldigt mycket respekt för döden. Men när jag tänker, så tänker jag så mycket så tillslut blir allt bara en enda stor röra och jag somnar om.
Men mina filosofier om livet och döden är iaf. Alla tänker olika om det, och det är viktigt att alla gör. Alla ska ha sin egna uppfattning.
Men i alla fall.
Jag tror att alla vi människor har levt ett liv innan detta liv. Jag tror inte heller att detta liv är det sista vi lever. Men jag tror inte att jag kommer leva livet som evelina menchini igen. Absolut inte. Men jag tror att dem liv vi levt och dem liv vi kommer att leva är med samma personer. Så i nästa liv kommer kanske min pappa vara min bästa vän. Men allt detta är bara tankar. På något sätt tror jag att allt har en mening. Jag tror också attt vi människor har ett uppdrag här på jorden. Ett uppdrag vi själva inte vet om.
Jag tror att uppdraget och och att allt har en mening. Det tror jag hör ihop. Så t.ex de människor som minster sitt liv, De har antagligen redan utfört sitt uppdrag. Samtidigt som jag tror att när man mister en nära person lär man sig att uppskatta sitt eget liv.
Att ta vara på sitt liv, Det är viktigt. Otroligt viktigt. Uppskattning är ett ord som är så fimla värdefullt. Som används alldeles för sällan. Det kan man ju tänka själv. Hur ofta säger jag till mamma att:
Mamma du är verkligen världens bästa mamma. Du har alltid ställt upp för mig och jag vet alltid att du kommer göra det-
det är tankar som jag ofta tänker. Men det händer otroligt sällan att jag säger det till henne. varför? varför? varför?
Jag tror att mamma skulle bli så otroligt glad. Och verkligen uppskatta sig själv mer.
Varför kan man aldrig stärka andras självförtroenden, med bara små ord??
vi människor är så otroligt själviska. Och framförallt rädda för konsekvenser. En dag kanske inte min mamma finns längre. Och den dagen vill jag att hon ska veta att hon har varit den bästa mamman som finns. Det vill jag verkligen.
En till sak. Som exakt alla. verkligen ALLA människor är påverkade av. Utseende, vi vill alltid se bra ut och klä oss snyggt. och det är väl ganska självklart? är det inte det? man går ju hällre ut på stan fixad än ofixad? eller hur.
men det jag tycker är sjukt. Det är hur mycket tid vi verkligen lägger ner på oss själva genom att klagar på sig själv.
Att:.
- Åååh. jag måste verkligen ut och springa nuu. ååh, mina lår. tänk om dom va såhär och såhär smala?
tänkt... åååååhh vad jag skulle må bra om jag inte hade acne? Eller. ffan va ful min näsa är? såå jävla stor. fyfan.
Nej i morgon ska jag sluta äta godis. aldrig att en godisbit åker ner här ? hallå jag kan väl lika gäärna äta frukt?
Eller, fyfaaaaaaan va hon är snygg. hennes hår. fyfan va jag skulle va lycklig om jag hade det! skulle kunna göra allt med det.
Men hallå?
är det verkligen allt, att ha ett utséende? är det verkligen det?
skulle jag verkligen må bättre psykiskt om min mage va pyttte lite smalare? skulle jag det?
Varför kan inte vi människor uppskatta oss själva så som vi är gjorda?
Jag, personligen evelina menchini. Kommer aldrig kunna se ut som jessica alba i kroppen. För jag har alldeles för breda höfter och för bred "stomme" Men gilla läget! Det är så jag ser ut och that´s it!
Faktiskt så har jag lärt mig att tycka om min kropp. jag vet att jag kommer aldrig sluta med godis. För godis är gott och det är jädrigt dumt att sluta äta nåt som är gott. Det är bättre att man går ut och tar en liten promenad och njuter av tillvaron. Eller att göra nåt man tycker är kul. Jag älskar att dansa. Så det är ju perfekt att jag dansar lite då och då i veckan. Man ska inte göra saker frivilligt som är tråkigt. Det är dumt.
hemskt men sant
efter en kväll hos christer och mia kommer mycket gammalt prat upp. i alla fall:
christer och pappa är grymt musikintresserade båda två. dom har vart på alla möjliga konserter som queen,deep purple (pappa fick tinitus då) toto, whitesnake, bruce, u2. Ja allt möjligt!
Christer hade på den tiden en musikbutik i skoghall. Och pappa köpte en lp så fort han fick pengar.
Tillslut blev det ju ganska många och han hade iaf över 1000 lpskivor. ganska mycket!
Och han flyttade ihop med mamma och dom bodde på djupsundet.
Då hade tydligen pappa det värsta högtalar systemet du kunde ha och en jätte häftig spelare med sånt där bord vet ni ? som man kan styra och greja med. Va tydligen ganska dyrt.(oscar berättade nyss att ett sånt bord var värt över 100 000 idag)
iaf, så fick pappa inbrott och dom snodde hans högtalare, och massa skivor. pappa blev ju så klart helt knäckt och fattade ingenting. Han anmälde med ingenting hände.
Det gick inte många veckor och pappa köpte nya. sedan va dom där igen och snodde högtalarna, ännu fler skivor och det där bordet !!!!
pappa blev förståss vansinnig och anmälde! men dom som jobbade där vägrade att tro han.. Dom trodde att han sålde det själv och anmälde för att få försäkringspengar. Så ingenting skedde!
Efter knappt en vecka var dom där igen!
Snodde hela systemet och ännu mer skivor. Men pappa upptäckte dom!!!!!!!!!
Så han ringde polisen direkt. Och dom hann att stoppa dom.
Och dom erkände. att dom hade gjort alla tre inbrotten. Dock var allt dom snott sålt. Men pappa fick ju pengar för det.
Men nu till det sjuka. Pappa visste vilka detta va och dom va bekanter. inte närmaste vänner men ändå att man hejade på stan och slängde ett ord till varandra!
HUR fan kan man göra nåt sånt???
Vad är det för jävla människor som har samvete till att göra sånna saker?
nej fyfan.
jag kom att tänka på en sak.
Vi människor suktar hela tiden för att få saker och ting bättre.
i skolan t.ex så pratar lärarna hela tiden om att vi ska få en bättre värld.
En värl som inte innehåller varken krig, mobbning, stress, sjukdomar. Ja jag kan sitta här och fortsätta i all oändlighet.
Att få en perfekt värld. En positiv värld.
Det är ju ganska så självklart att man inte vill att krig och mobbning och svält inte ska existera.
Men hur skulle världen egentligen se ut om den nu var "perfekt"
Om ingenting negativt skulle finnas. Om allt bara var bra hela tiden. Skulle vi människor någon gång kunna uppskatta våran tillvaro?
Alla småsaker som kan göra ens dag ibland. Som att få bekräftat att du gör något bra.
Men om man hela tiden gör bra saker, skulle man uppskatta sig själv då?
Och om mobbning och den negativa sociala delen inte fanns. Hur skulle man då veta hur man ska bete sig?
Och vad ska man egentligen sträva efter i livet?
För vi människor strävar alltid efter att få saker och ting bättre. Men om allt var bra?
Vad ska vi då sträva mot?
Är verkligen den "perfekta" världen den bästa?
Det är svårt, världen är svår.
johan palm
Jag tänkte bara på att det finns ju människor överallt som är fans till personer.
Men, jag fattar verkligen inte hur johan palm har lyckats att få alla 12,13 åriga tjejer till att bli helt fast vid honom.
Jag menar, självklart att man ska få ha idoler osv. Men hur i hela helvetet kan man må själv om hela ens liv kretsar runt en person som man 99,9% aldrig kommer att kunna bli tsm med eller bli en nära vän till. Som är deras mål.
För jag menar han har ju sjuuuukt många fans om man jämför med alla andra killidoler som måns,danny och alla dom.
visst dom har säkert också många fans, Men jag vet inte fans som är mer hysteriska än johans!
Hjälp jag är med i en japansk tv-show
Verkligen verkligen verkligen pinsamt dåligt!
Det stod på förurt och jag blev så jävla arg(!) att jag stängde av det och pratade allvarliga samtal med mig själv om hur dåligt program man kan göra. Verkligen sjukt tråkigt,
jag HATAR den japanska programledaren, carolina gynning är väl kanske inte den bästa programledaren hon heller. Hennes dialekt gör mig galen!!
Bara en massa b - kändisar och sjukt dålig handling. Och aah, svensk tv blir bara sämre och sämre!!
Hur kan detta sälja?
Det stod på förurt och jag blev så jävla arg(!) att jag stängde av det och pratade allvarliga samtal med mig själv om hur dåligt program man kan göra. Verkligen sjukt tråkigt,
jag HATAR den japanska programledaren, carolina gynning är väl kanske inte den bästa programledaren hon heller. Hennes dialekt gör mig galen!!
Bara en massa b - kändisar och sjukt dålig handling. Och aah, svensk tv blir bara sämre och sämre!!
Hur kan detta sälja?
konstigt!
Jag tänkte på en sak förut. Undra om någon håller med.
Men iaf. Varför smakar mat mycket bättre hos kompisen eller pojkvännen ?
Inte just kanske potatisen liksom, Men t.ex juice, smör,mackor. Allt sådant ?
Hemma är det typ piss att äta grovt bröd med laktos smör,mjölk och allt som hör därtill. Men hemma hos Linnéa t.ex har dom exakt samma varor men där smakar det mycket godare?
Så tycker jag att det är med mycket mat och sådant nu för tiden. Att sitta och dricka te t.ex. Det har jag aldrig gillat.
Men hemma hos gabriel är det as gott att dricka det.
konstigt tycker jag. Kan iaf tipsa om ett jätte gott te.
Willys rabarber med grädde te. Typ det godaste som finns.
Men iaf. Varför smakar mat mycket bättre hos kompisen eller pojkvännen ?
Inte just kanske potatisen liksom, Men t.ex juice, smör,mackor. Allt sådant ?
Hemma är det typ piss att äta grovt bröd med laktos smör,mjölk och allt som hör därtill. Men hemma hos Linnéa t.ex har dom exakt samma varor men där smakar det mycket godare?
Så tycker jag att det är med mycket mat och sådant nu för tiden. Att sitta och dricka te t.ex. Det har jag aldrig gillat.
Men hemma hos gabriel är det as gott att dricka det.
konstigt tycker jag. Kan iaf tipsa om ett jätte gott te.
Willys rabarber med grädde te. Typ det godaste som finns.
tvungen att skriva lite.
Det är en konstig känsla att vakna på morgonen kallsvettig och full av trötthet.
Att aldrig känna att man är utvilad.
Att hela tiden arbeta på krafter som inte finns. Att aldrig kunna prestera max. Men man vet att man egentligen kan. Men krafterna finns inte.
Att hela tiden gå runt och känna en ovisshet. Att aldrig känna sig sådär riktigt snygg. Att alltid tänka på de negativa sakerna om sig själv. För man ser inte de positiva.
På ett eller annat sätt jämföra sig med varenada människa som går förbi.
Att aldrig vara nöjd eller stolt. Det är en konstig känsla.
Att aldrig vara trygg. att aldrig känna sig trygg på en plats. Inte ens i sitt hem. Det är en konstig känsla.
Att aldrig veta att man duger. Fast att man hör det varje dag. Det är en konstig känsla.
Att gå runt i miljöer med mycket folk och visa sitt vackra fejksmile fast egentligen vill man bara sova. Men samtigigt kunna uppleva fantastiskt roliga saker och helt plötsligt glömma bort vad man faktiskt lider utav. Det är en konstig känsla.
Att man vet att saker och ting ligger och trycker på en, att ta på sig för mycket ansvar men man vet att man egentligen inte klarar det. Men man vill få saker och ting bekräftat att man duger. Men att sedan sällan känna den känslan. Att man faktiskt gjort något bra.
För då tar de negativa tankarna över och ser till att man letar upp det negativa med det man faktiskt presterat.
Det är en kall känsla.
Att försöka somna i sin egen säng på kvällarna, men just i insomningen är det alldeles för många barn som skriker. Att drömma mardrömmar 67 nätter i rad. Att drömma om sin största fobi och "uppleva" det som de händer på riktigt. Att möta sin största fobi varje natt. Det är en konstig känsla.
Att behöva sova emellan sin mamma och pappa för att känna sig rikitgt trygg. Det är väl ganska konstigt?
Men samtidigt aldrig kunna sova en hel natt utan att vakna kallsvettig av att sin största fobi har anföllt en.
Att veta varje kväll att man har en hemsk natt framför sig. Det är ganska jobbigt.
Att vara tvungen att prata med sitt gosedjur för att känna sig trygg. Att vara snart 15 år men fortfarande vara så liten att man "tror på" gosedjur. Men det hjälper mig. Det är konstigt.
Att efter 3 år äntligen få en person inom vården som tar mig på allvar. Det är ganska konstigt. Att man ska behöva må piss i så många år.
Jag hoppas att det ska lösa sig och att jag snart ska bli evelina igen. För just nu är jag inte det. Vad ni än säger.
Att aldrig känna att man är utvilad.
Att hela tiden arbeta på krafter som inte finns. Att aldrig kunna prestera max. Men man vet att man egentligen kan. Men krafterna finns inte.
Att hela tiden gå runt och känna en ovisshet. Att aldrig känna sig sådär riktigt snygg. Att alltid tänka på de negativa sakerna om sig själv. För man ser inte de positiva.
På ett eller annat sätt jämföra sig med varenada människa som går förbi.
Att aldrig vara nöjd eller stolt. Det är en konstig känsla.
Att aldrig vara trygg. att aldrig känna sig trygg på en plats. Inte ens i sitt hem. Det är en konstig känsla.
Att aldrig veta att man duger. Fast att man hör det varje dag. Det är en konstig känsla.
Att gå runt i miljöer med mycket folk och visa sitt vackra fejksmile fast egentligen vill man bara sova. Men samtigigt kunna uppleva fantastiskt roliga saker och helt plötsligt glömma bort vad man faktiskt lider utav. Det är en konstig känsla.
Att man vet att saker och ting ligger och trycker på en, att ta på sig för mycket ansvar men man vet att man egentligen inte klarar det. Men man vill få saker och ting bekräftat att man duger. Men att sedan sällan känna den känslan. Att man faktiskt gjort något bra.
För då tar de negativa tankarna över och ser till att man letar upp det negativa med det man faktiskt presterat.
Det är en kall känsla.
Att försöka somna i sin egen säng på kvällarna, men just i insomningen är det alldeles för många barn som skriker. Att drömma mardrömmar 67 nätter i rad. Att drömma om sin största fobi och "uppleva" det som de händer på riktigt. Att möta sin största fobi varje natt. Det är en konstig känsla.
Att behöva sova emellan sin mamma och pappa för att känna sig rikitgt trygg. Det är väl ganska konstigt?
Men samtidigt aldrig kunna sova en hel natt utan att vakna kallsvettig av att sin största fobi har anföllt en.
Att veta varje kväll att man har en hemsk natt framför sig. Det är ganska jobbigt.
Att vara tvungen att prata med sitt gosedjur för att känna sig trygg. Att vara snart 15 år men fortfarande vara så liten att man "tror på" gosedjur. Men det hjälper mig. Det är konstigt.
Att efter 3 år äntligen få en person inom vården som tar mig på allvar. Det är ganska konstigt. Att man ska behöva må piss i så många år.
Jag hoppas att det ska lösa sig och att jag snart ska bli evelina igen. För just nu är jag inte det. Vad ni än säger.
konstig dröm
Skolan idag = sämst, förutom elin.
I morgon är det dags för orientering, Elin & jag är taggade till hundra!
Sedan klockan två är det dags för återträff med då&nu (förintelseprojektet)
äntligen ska man få träffa hela goa gänget igen!
Mitt epilepsianfall idag kan dra åt skogen för jag har bitit sönder hela min kind. Är som revor på hela kinden!!
I skolan nu är det också väldigt mycket, så nu ska jag plugga en stund och sedan är det dags för sovning.
Mammas bästa kompis Camilla som är kognetiv beteende terapeut (kbt)
har hjälpt mig med mina sömnproblem. Jag får lyssna på en gubbe som pratar om uppmärksamhetsträning.
Låter konstigt men det är som meditation, och tillslut så somnar man. Ganska läskigt faktiskt!
För jag har testat det idag mitt på dagen också och både jag och gabriel somnade!
Och igårkväll somnade jag efter fem minuter!!
Men vill ni veta vilken sjuk t konstig dröm jag drömde då??
Att mamma och pappa skulle skilja sig. Det var verklgien hemskt, sen fick jag reda på varför.
FÖR ATT PAPPA HADE BLIVIT TILLSAMMANS MED DROTTNING SILVIA????
hur konstigt?
jaja, sen somnade jag hos mamma och pappa(A)
det är lätt det bästa som finns,
iaf,
nu ska jag plugga, ha det nnajjjsss!
♥
salvador Dalí som ofta målade tavlor som var tolkingar av drömmar,
ni minns väl ?
I morgon är det dags för orientering, Elin & jag är taggade till hundra!
Sedan klockan två är det dags för återträff med då&nu (förintelseprojektet)
äntligen ska man få träffa hela goa gänget igen!
Mitt epilepsianfall idag kan dra åt skogen för jag har bitit sönder hela min kind. Är som revor på hela kinden!!
I skolan nu är det också väldigt mycket, så nu ska jag plugga en stund och sedan är det dags för sovning.
Mammas bästa kompis Camilla som är kognetiv beteende terapeut (kbt)
har hjälpt mig med mina sömnproblem. Jag får lyssna på en gubbe som pratar om uppmärksamhetsträning.
Låter konstigt men det är som meditation, och tillslut så somnar man. Ganska läskigt faktiskt!
För jag har testat det idag mitt på dagen också och både jag och gabriel somnade!
Och igårkväll somnade jag efter fem minuter!!
Men vill ni veta vilken sjuk t konstig dröm jag drömde då??
Att mamma och pappa skulle skilja sig. Det var verklgien hemskt, sen fick jag reda på varför.
FÖR ATT PAPPA HADE BLIVIT TILLSAMMANS MED DROTTNING SILVIA????
hur konstigt?
jaja, sen somnade jag hos mamma och pappa(A)
det är lätt det bästa som finns,
iaf,
nu ska jag plugga, ha det nnajjjsss!
♥
salvador Dalí som ofta målade tavlor som var tolkingar av drömmar,
ni minns väl ?
stress, inte så ovanligt som man tror.
nu är en sån period tillbaka. Det är verkligen inte kul och jag borde gå hos min psykolog nu.
vet inte om jag berättat eller om ni förstått att jag har svårt att hantera stress. Därför jag gick hos psykolog bl.a ganska vanligt hos "unga tjejer"
När det blir stressigt så mår jag alltid dåligt, får ont i magen, sover lite och jätte dåligt.
Grejen är att jag vet precis varför jag är stressad nu, och jag kan göra saker åt det. Men det är precis där som problemen kommer. Det är det som är det svåra med stress, att man ska kunna "utföra handlingarna."
Idag måste jag stanna hemma. Och det är verkligen inte kul. Jag vill ju verkligen inte vara hemma. men när det blior såhär är det inte mycket att göra.
Men i början av juni ska jag till bup och bli utredd av vilken stress jag har och hur jag ska hantera det osv av en jätte duktig psykolog.
Men nu ska jag plugga och det gör alltid att det känns bättre för då vet jag att jag avlastar något..
gräs!
..
är det normalt att kallsvettas om fötterna när man ligger i en varm säng?
diagnos okänd..
Jag vet inte om jag nämnt det i min blogg någon gång. Men jag har ju diagnosen epilepsi.
Jag tycker verkligen att ni borde läsa det, det är långt men värt.
i femman var jag väldigt aktiv med handboll. Men sedan började jag svimma på träningarna, ingen visste varför. Men det slutade inte, så tillslut fick jag åka till vårdcentralen. De kollade de gamla vanliga blodtryck,puls osv..
Inget syndes. Så det kanske bara va något tillfälligt.
Livet fortsatte men svimningarna la inte av.
Eftersom det bara hände på träningar så va det ju inget "megaproblem" eftersom skola osv inte drabbades. Jag börjar sexan och fortsätter med handbollen eftersom jag brinner för det så otroligt mycket.
Svimningarna fortsätter och efter kanske femte gången hos vårdcentralen kommer de på något.
Jag har fel i mina lungor och hals, jag fick en diagnos med namnet "hysterica"
ja, man hör ju hur det låter.. Jag gick under namnet hysterica men det gjorde mig ingenting. Jag tänkte aja, dom kan nog det där.
Jag fick ju ingen medicin och vi började undra:
- jaha, nu har jag diagnosen hysterica och vad innebär det?!
Min granne Helene är doktor och tyckte att det värkligen inte stämde, så hon skickade in oss till sjukhuset.
Dom förstod ingenting om hur dom kunde sätta en sån diagnos på mig, andas luft och syre till hjärnan hänger ju inte ihop?!
På sjukhuset valde dom att göra en större utredning på mig. Hjärta,hjärna osv.
Jag börjar sexan och snart ska jag börja med utredningar. Vi börjar med hjärta.
- ansträngnings ekg, läser av hjärtats funktion under fysisk aktivitet.
- vanligt ekg ( gjorde det ca 45784282 ggr)
- ultraljud på hjärtat
- Bandspelars ekg, jag fick ha elektroner satta runt om hela bröstet och ryggen med sladdar som fäste i en "bandspelare" som läser av hjärtats typ vågor eller vad det är under 4 dygn.
Det va faktiskt lite jobbigt att gå med det i skolan eftersom folk stirrar och viskar osv.
Hjärtat visade inte så mycket förutom att det slår ganska oregelbundet, men jag behövde iaf inte medicineras. Men om det blev värre så får jag medicin.
Över till hjärnan.
- vanligt eeg, man får ca 25 elektroner som de fäster på hjärnan och i nacken. Där ska man ligga och bli testad av en lampa som blinkar något förskräckligt,
- sömn eeg. Natten till den dagen ska man vara vaken och när man kommer dit är det dom ett vanligt eeg fast att man ska sova också.
- datortomografi- man får lägga sig på en bår och så snurrar en bamse stor ring runt en och läser av hjärnan på något sätt.
eeg:t visade lite grann. Läkarna började diskutera epilepsi men va inte säkra på något.
De här undersökningarna tar ca ett år och jag börjar sjuan.
Jag måste ta uppehåll från handbollen för att jag inte får träna.
skolan funkar bra fram tills september då jag svimmar några lektioner i månaden.
Allt blir bara värre och jag svimmar flera gånger i veckan. Läkarna sätter diagnosen epilepsi på mig eftersom mina fall va så typiskt epileptiska och eeg:t hade visat lite tecken på epilepsi. Men det va fortfarande inte till 110% säkert. De ger mig medicin och jag går på den fram tills den hemskaste veckan i mitt liv inträffar.
Veckan innan sportlovet -08 får jag halsfluss. Ni som har haft det vet ju att halsen är helt körd!
Iaf, jag får penicillin och fortsätter att gå i skolan, Det läkarna på vårdcentralen inte tänkte på är att penicillin kan slå ut andra mediciner eller krocka med dom ganska så lätt. Jag började få massa utslag på kroppen som såg exakt ut som nässelutslag, ni vet när man bränt sig på brännässlor. Röda små som sticks och kliar något förjävligt!
Jag fick sånna på armarna och sakta med säkert va exakt HELA min kropp täckt med röda utslag som kliade och gjorde ont. Jag kommer aldrig kunna beskriva det så bra att någon skulle kunna förstå.
Men jag började få feber så jag va tvungen att vara hemma. Jag kunde inte ha åtsittande kläder på mig för det kliade så mycket. Febern gick upp mot 39,5 och jag börjar få massa hudinfektioner. Allt blir bara värre, halva kroppens utslag förvandlar sig till sårskorpor fulla med var. Hela mitt ansikte va fyllt av sårskorpor. Inte fem stycken, snarare 35.
Mamma ringer min läkare som inte tar det så allvarligt och säger att det kan vara en allergisk reaktion.
Life still goes on, Jag går ner ca 7 kg på en vecka eftersom jag inte kan äta. Jag sover inte för jag kan inte nudda i föremål för det gör så förbannat ont. Hela mitt huvud och amrhålorna va nu sårskorpor. Mamma va ju livrädd och ringer min läkare som inte bryr sig värst mycket. Min pappa va på jobb i tyskland och kunde inte göra något. Den natten så börjar min kropp att svullna. Det va helt sjukt. Mitt ansikte svullnade så mycket att man såg inte att det va jag. Alla mina drag i ansiktet försvann. Så fort jag såg en spegel grät jag liter eftersom jag inte såg mig själv. Det va inte evelina i spegeln, någon helt annan. Pappa kommer hem den dagen och klarar inte av allt, han kör in oss till akuten, Jag kommer in klockan 11 på kvällen och vi får inte hjälp förräns klockan 6 på morgonen. Jag får lite cortison och sedan får jag åka hem. Jag såg ut som ett monster, jag lovar. Det va morgon igen och jag började märka att så fort jag tog min epilepsi medicin så va det alltid värst. Efter några timmar la det av lite och blev liiiite bättre. Pappa är fortfarande i chock och han ringer min läkare som äntligen tar det på allvar och vi får åka in. Jag kan inte gå så jag får åka rullstol och när vi är där får min läkare panik och ser direkt vad det är. Han ringer en speciallist på hud i uppsala och jag får äntligen reda på det .
Stephen Johnos syndrome. var 100 miljon drabbas av det. Och jag är en av de få. Penicillinet krockade med min epilepsi medicin och jag får en syndrom. Jag får akut sluta med min epilepsimedicin och allt blir succesivt bättre. Det tog ca 1 vecka från den dagen tills det mesta av utslagen gick bort.
Om pappa inte hade ringt till min läkare då och om jag hade väntat några dagar hade såren tagit död på min kropp och flagnat av allt mitt skinn. Så tack för att jag lever idag.
Nu i höst blev jag helt konstig och drömde mardrömmar 64 dagar i rad. Jag drömde om mina absoluta fobier, alkoholister. Det är sjukt. Jag sov ca 4 h/natt i 2 månader. Jag vet inte varför, läkare vet inte varför
Nu tror de att min epilepsi har ett samband med stress så därför går jag hos psykolog och ska göra lite utredningar angående stress. Så jag hoppas att jag snart får en fast diagnos..
Jag tycker verkligen att ni borde läsa det, det är långt men värt.
i femman var jag väldigt aktiv med handboll. Men sedan började jag svimma på träningarna, ingen visste varför. Men det slutade inte, så tillslut fick jag åka till vårdcentralen. De kollade de gamla vanliga blodtryck,puls osv..
Inget syndes. Så det kanske bara va något tillfälligt.
Livet fortsatte men svimningarna la inte av.
Eftersom det bara hände på träningar så va det ju inget "megaproblem" eftersom skola osv inte drabbades. Jag börjar sexan och fortsätter med handbollen eftersom jag brinner för det så otroligt mycket.
Svimningarna fortsätter och efter kanske femte gången hos vårdcentralen kommer de på något.
Jag har fel i mina lungor och hals, jag fick en diagnos med namnet "hysterica"
ja, man hör ju hur det låter.. Jag gick under namnet hysterica men det gjorde mig ingenting. Jag tänkte aja, dom kan nog det där.
Jag fick ju ingen medicin och vi började undra:
- jaha, nu har jag diagnosen hysterica och vad innebär det?!
Min granne Helene är doktor och tyckte att det värkligen inte stämde, så hon skickade in oss till sjukhuset.
Dom förstod ingenting om hur dom kunde sätta en sån diagnos på mig, andas luft och syre till hjärnan hänger ju inte ihop?!
På sjukhuset valde dom att göra en större utredning på mig. Hjärta,hjärna osv.
Jag börjar sexan och snart ska jag börja med utredningar. Vi börjar med hjärta.
- ansträngnings ekg, läser av hjärtats funktion under fysisk aktivitet.
- vanligt ekg ( gjorde det ca 45784282 ggr)
- ultraljud på hjärtat
- Bandspelars ekg, jag fick ha elektroner satta runt om hela bröstet och ryggen med sladdar som fäste i en "bandspelare" som läser av hjärtats typ vågor eller vad det är under 4 dygn.
Det va faktiskt lite jobbigt att gå med det i skolan eftersom folk stirrar och viskar osv.
Hjärtat visade inte så mycket förutom att det slår ganska oregelbundet, men jag behövde iaf inte medicineras. Men om det blev värre så får jag medicin.
Över till hjärnan.
- vanligt eeg, man får ca 25 elektroner som de fäster på hjärnan och i nacken. Där ska man ligga och bli testad av en lampa som blinkar något förskräckligt,
- sömn eeg. Natten till den dagen ska man vara vaken och när man kommer dit är det dom ett vanligt eeg fast att man ska sova också.
- datortomografi- man får lägga sig på en bår och så snurrar en bamse stor ring runt en och läser av hjärnan på något sätt.
eeg:t visade lite grann. Läkarna började diskutera epilepsi men va inte säkra på något.
De här undersökningarna tar ca ett år och jag börjar sjuan.
Jag måste ta uppehåll från handbollen för att jag inte får träna.
skolan funkar bra fram tills september då jag svimmar några lektioner i månaden.
Allt blir bara värre och jag svimmar flera gånger i veckan. Läkarna sätter diagnosen epilepsi på mig eftersom mina fall va så typiskt epileptiska och eeg:t hade visat lite tecken på epilepsi. Men det va fortfarande inte till 110% säkert. De ger mig medicin och jag går på den fram tills den hemskaste veckan i mitt liv inträffar.
Veckan innan sportlovet -08 får jag halsfluss. Ni som har haft det vet ju att halsen är helt körd!
Iaf, jag får penicillin och fortsätter att gå i skolan, Det läkarna på vårdcentralen inte tänkte på är att penicillin kan slå ut andra mediciner eller krocka med dom ganska så lätt. Jag började få massa utslag på kroppen som såg exakt ut som nässelutslag, ni vet när man bränt sig på brännässlor. Röda små som sticks och kliar något förjävligt!
Jag fick sånna på armarna och sakta med säkert va exakt HELA min kropp täckt med röda utslag som kliade och gjorde ont. Jag kommer aldrig kunna beskriva det så bra att någon skulle kunna förstå.
Men jag började få feber så jag va tvungen att vara hemma. Jag kunde inte ha åtsittande kläder på mig för det kliade så mycket. Febern gick upp mot 39,5 och jag börjar få massa hudinfektioner. Allt blir bara värre, halva kroppens utslag förvandlar sig till sårskorpor fulla med var. Hela mitt ansikte va fyllt av sårskorpor. Inte fem stycken, snarare 35.
Mamma ringer min läkare som inte tar det så allvarligt och säger att det kan vara en allergisk reaktion.
Life still goes on, Jag går ner ca 7 kg på en vecka eftersom jag inte kan äta. Jag sover inte för jag kan inte nudda i föremål för det gör så förbannat ont. Hela mitt huvud och amrhålorna va nu sårskorpor. Mamma va ju livrädd och ringer min läkare som inte bryr sig värst mycket. Min pappa va på jobb i tyskland och kunde inte göra något. Den natten så börjar min kropp att svullna. Det va helt sjukt. Mitt ansikte svullnade så mycket att man såg inte att det va jag. Alla mina drag i ansiktet försvann. Så fort jag såg en spegel grät jag liter eftersom jag inte såg mig själv. Det va inte evelina i spegeln, någon helt annan. Pappa kommer hem den dagen och klarar inte av allt, han kör in oss till akuten, Jag kommer in klockan 11 på kvällen och vi får inte hjälp förräns klockan 6 på morgonen. Jag får lite cortison och sedan får jag åka hem. Jag såg ut som ett monster, jag lovar. Det va morgon igen och jag började märka att så fort jag tog min epilepsi medicin så va det alltid värst. Efter några timmar la det av lite och blev liiiite bättre. Pappa är fortfarande i chock och han ringer min läkare som äntligen tar det på allvar och vi får åka in. Jag kan inte gå så jag får åka rullstol och när vi är där får min läkare panik och ser direkt vad det är. Han ringer en speciallist på hud i uppsala och jag får äntligen reda på det .
Stephen Johnos syndrome. var 100 miljon drabbas av det. Och jag är en av de få. Penicillinet krockade med min epilepsi medicin och jag får en syndrom. Jag får akut sluta med min epilepsimedicin och allt blir succesivt bättre. Det tog ca 1 vecka från den dagen tills det mesta av utslagen gick bort.
Om pappa inte hade ringt till min läkare då och om jag hade väntat några dagar hade såren tagit död på min kropp och flagnat av allt mitt skinn. Så tack för att jag lever idag.
Nu i höst blev jag helt konstig och drömde mardrömmar 64 dagar i rad. Jag drömde om mina absoluta fobier, alkoholister. Det är sjukt. Jag sov ca 4 h/natt i 2 månader. Jag vet inte varför, läkare vet inte varför
Nu tror de att min epilepsi har ett samband med stress så därför går jag hos psykolog och ska göra lite utredningar angående stress. Så jag hoppas att jag snart får en fast diagnos..
barnpsyk
ojojoj. Idag har varit en slitsam dag.
Jag har hjälpt till att flytta hela dagen, det börjar faktiskt att likna något nu!
Mamma borde få en guldstjärna för allt detta!
Snart är allt på plats och det enda som saknas är mormor.
Men hon är också bättre nu. hon pratar och grejer så jag hoppas för allt i världen att hon ska bli "bra"
I morgon bär det av till leklandet med kusini louise! Sedan åker jag med matilda in till free sun och solar!
Jag ska hitta något åt min lilla plutt också som blir 17 på söndag :)
Igår fick jag brev från landstinget jag förstod direkt att det skulle vara ett möte med min läkare, men icke.
Jag ska iväg till barnpsyk som ligger någonstans, inte i sjukhuset iaf. Känns lite annorlunda att just jag ska dit. men men. Jag ska genomföra massa stresstester och vi ska diskutera hur vi ska hantera mina anfall.
Den här veckan är det exakt ett år sen. Idag är det exakt ett år sen mitt liv stod på spel. Det är sjukt. Ingen fattar, inte ens jag..
richard,tom,louise,jag
Jag har hjälpt till att flytta hela dagen, det börjar faktiskt att likna något nu!
Mamma borde få en guldstjärna för allt detta!
Snart är allt på plats och det enda som saknas är mormor.
Men hon är också bättre nu. hon pratar och grejer så jag hoppas för allt i världen att hon ska bli "bra"
I morgon bär det av till leklandet med kusini louise! Sedan åker jag med matilda in till free sun och solar!
Jag ska hitta något åt min lilla plutt också som blir 17 på söndag :)
Igår fick jag brev från landstinget jag förstod direkt att det skulle vara ett möte med min läkare, men icke.
Jag ska iväg till barnpsyk som ligger någonstans, inte i sjukhuset iaf. Känns lite annorlunda att just jag ska dit. men men. Jag ska genomföra massa stresstester och vi ska diskutera hur vi ska hantera mina anfall.
Den här veckan är det exakt ett år sen. Idag är det exakt ett år sen mitt liv stod på spel. Det är sjukt. Ingen fattar, inte ens jag..
richard,tom,louise,jag
vad är ondska, vad är ondska,vad är ondska?
Vi hade läxa i då&nu.
- vad är ondska?
Jag tycker det är sjukt svårt. men så här blev resultatet iaf.
Vad är ondska?
För mig är ondska ett väldigt konstigt begrepp. Det är svårt att säga exakt vad det är, men min uppfattning av ondska är när någon gör något dumt som är medvetet. Det kan vara ett djur eller en människa. T.ex. när självmordsbombare tar död på så många människor som inte har gjort någonting, som egentligen är helt oskyldiga. Jag är inte speciellt troende, men på något sätt tror jag att det finns en mening med att det finns allting här på jorden. För hur skulle det vara om det inte fanns godhet, ondska, lycka, kärlek, svartsjuka o.s.v? Om det inte fanns något som var ont eller negativt här på jorden tror jag att det hade varit otroligt svårt. Vi skulle aldrig kunna jobba för att saker och ting ska bli bättre, eller uppfostra barn med att man inte får göra si och så. För om allt var redan var perfekt så har inte vi människor något uppdrag att slutföra här på jorden. Jag tror inte att världen hade varit lycklig om det inte fanns ondska. Även fast det är det vi strävar efter, att få en perfekt jord att leva på. Det är bra.
Evelina Menchini.
det finns bara 24 h på ett dygn.
okej, tiden har inte funnits. så är det ibland, jag har sjukt mycket för tillfället. Lindvallen va underbart, det kan jag ta en annan gång. polen på torsdag, tror ni jag är stressad? svar ja. jag ska till och med stanna hemma i morgon för att lugna ner mej och göra läxor!
Jag har blivit utmanad av Sanna!
Skriv sju sanningar om dig och utmana sedan andra.
1. Så fort jag går innanför min dörr hemma måste jag springa på toan och kissa, tvångstanke!
2. jag har ett förhållande jag tror jag kommer leva med hela mitt liv, men det glädjer mej.
3. jag älskar att leda saker, och vara engagerad i många saker samtigt. makt är min grej!
4. Jag har haft en sjukdom/syndrom för ca ett år sen som gjorde att jag fick ligga på sjukhus, och det är ca 150 personer genom tiderna i hela världen som har blivit drabbade. alltså en sällsynt syndrom.men den va hemskt, kan skriva ett inlägg om det någon dag.
5. jag ha haft diagnosen epilepsi i snart ett år, men läkarna tvekar beroende på mina konstiga anfall
6. jag är sjukt glömsk. det är inget jag bara säger, för varje dag glömmer jag något. idag glömde jag min tröja på studion, men branca kom med den till mig.
7. om jag tycker synd om någon mår jag alltid dåligt och känner press för att jag måste hjälpa den, och får jag inte hjälpa den mår jag sämre, det är bara så.
den som känner sig utmanad kan säga att den blev utmanad av mig och göra denna. :)
Jag har blivit utmanad av Sanna!
Skriv sju sanningar om dig och utmana sedan andra.
1. Så fort jag går innanför min dörr hemma måste jag springa på toan och kissa, tvångstanke!
2. jag har ett förhållande jag tror jag kommer leva med hela mitt liv, men det glädjer mej.
3. jag älskar att leda saker, och vara engagerad i många saker samtigt. makt är min grej!
4. Jag har haft en sjukdom/syndrom för ca ett år sen som gjorde att jag fick ligga på sjukhus, och det är ca 150 personer genom tiderna i hela världen som har blivit drabbade. alltså en sällsynt syndrom.men den va hemskt, kan skriva ett inlägg om det någon dag.
5. jag ha haft diagnosen epilepsi i snart ett år, men läkarna tvekar beroende på mina konstiga anfall
6. jag är sjukt glömsk. det är inget jag bara säger, för varje dag glömmer jag något. idag glömde jag min tröja på studion, men branca kom med den till mig.
7. om jag tycker synd om någon mår jag alltid dåligt och känner press för att jag måste hjälpa den, och får jag inte hjälpa den mår jag sämre, det är bara så.
den som känner sig utmanad kan säga att den blev utmanad av mig och göra denna. :)
cancern tar död på min mormor
jo, det är sant.
Min mormor har haft cancer i 14 år. Det började med bröstcancer.
Hon har haft cancer 7 gånger, och nu säger läkarna att det inte går att bota längre.
Hon är helt förstörd efter stårlningen i munnen och kan inte äta. Hon har gått ner 13 kg. hennes ben är så smala att knäskålarna bara pekar utåt!
Hon kommer antagligen leva i nått år till, hon är bara 66 år. det är ändå inte jätte gammalt och jag tycker det är orättvist att hon har fått leva hela hennes pension med cancern och mått dåligt.
Världen är orättvis. Men nu är hon relativt pigg. Så det är jag glad för!
Men nu ska jag duscha.
It's time for school tomorrow!
Mormor blir så olik sig efter behandling, det här är sommaren 07 i italien hos min släkt då vi tog med mormor ,morfar och kusiner. morfar,tom,pappa,louise,jag,richard och mormor. usch vad jag inte tycker om dom här bilderna egentligen.
Min mormor har haft cancer i 14 år. Det började med bröstcancer.
Hon har haft cancer 7 gånger, och nu säger läkarna att det inte går att bota längre.
Hon är helt förstörd efter stårlningen i munnen och kan inte äta. Hon har gått ner 13 kg. hennes ben är så smala att knäskålarna bara pekar utåt!
Hon kommer antagligen leva i nått år till, hon är bara 66 år. det är ändå inte jätte gammalt och jag tycker det är orättvist att hon har fått leva hela hennes pension med cancern och mått dåligt.
Världen är orättvis. Men nu är hon relativt pigg. Så det är jag glad för!
Men nu ska jag duscha.
It's time for school tomorrow!
Mormor blir så olik sig efter behandling, det här är sommaren 07 i italien hos min släkt då vi tog med mormor ,morfar och kusiner. morfar,tom,pappa,louise,jag,richard och mormor. usch vad jag inte tycker om dom här bilderna egentligen.
