Det är en konstig känsla att vakna på morgonen kallsvettig och full av trötthet.
Att aldrig känna att man är utvilad.
Att hela tiden arbeta på krafter som inte finns. Att aldrig kunna prestera max. Men man vet att man egentligen kan. Men krafterna finns inte.

Att hela tiden gå runt och känna en ovisshet. Att aldrig känna sig sådär riktigt snygg. Att alltid tänka på de negativa sakerna om sig själv. För man ser inte de positiva.
På ett eller annat sätt jämföra sig med  varenada människa som går förbi.
Att aldrig vara nöjd eller stolt. Det är en konstig känsla.

Att aldrig vara trygg. att aldrig känna sig trygg på en plats. Inte ens i sitt hem. Det är en konstig känsla.
Att aldrig veta att man duger. Fast att man hör det varje dag. Det är en konstig känsla.

Att gå runt i miljöer med mycket folk och visa sitt vackra fejksmile fast egentligen vill man bara sova. Men samtigigt kunna uppleva fantastiskt roliga saker och helt plötsligt glömma bort vad man faktiskt lider utav. Det är en konstig känsla.

Att man vet att saker och ting ligger och trycker på en, att ta på sig för mycket ansvar men man vet att man egentligen inte klarar det. Men man vill få saker och ting bekräftat att man duger. Men att sedan sällan känna den känslan. Att man faktiskt gjort något bra.
För då tar de negativa tankarna över och ser till att man letar upp det negativa med det man faktiskt presterat.
Det är en kall känsla.

Att försöka somna i sin egen säng på kvällarna, men just i insomningen är det alldeles för många barn som skriker. Att drömma mardrömmar 67 nätter i rad. Att drömma om sin största fobi och "uppleva" det som de händer på riktigt. Att möta sin största fobi varje natt. Det är en konstig känsla.
Att behöva sova emellan sin mamma och pappa för att känna sig rikitgt trygg. Det är väl ganska konstigt?
Men samtidigt aldrig kunna sova en hel natt utan att vakna kallsvettig av att sin största fobi har anföllt en.

Att veta varje kväll att man har en hemsk natt framför sig. Det är ganska jobbigt.
Att vara tvungen att prata med sitt gosedjur för att känna sig trygg. Att vara snart 15 år men fortfarande vara så liten att man "tror på" gosedjur. Men det hjälper mig. Det är konstigt.

Att efter 3 år äntligen få en person inom vården som tar mig på allvar. Det är ganska konstigt. Att man ska behöva må piss i så många år.

Jag hoppas att det ska lösa sig och att jag snart ska bli evelina igen. För just nu är jag inte det. Vad ni än säger.