Som ni vet har jag ju sömnproblem. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, mardrömsproblem?
Varje natt som jag har drömt så blir jag väldigt djup. Tänker på livet, men mest döden.
Jag har väldigt mycket respekt för döden. Men när jag tänker, så tänker jag så mycket så tillslut blir allt bara en enda stor röra och jag somnar om.
Men mina filosofier om livet och döden är iaf. Alla tänker olika om det, och det är viktigt att alla gör. Alla ska ha sin egna uppfattning.
Men i alla fall.
Jag tror att alla vi människor har levt ett liv innan detta liv. Jag tror inte heller att detta liv är det sista vi lever. Men jag tror inte att jag kommer leva livet som evelina menchini igen. Absolut inte. Men jag tror att dem liv vi levt och dem liv vi kommer att leva är med samma personer. Så i nästa liv kommer kanske min pappa vara min bästa vän. Men allt detta är bara tankar. På något sätt tror jag att allt har en mening. Jag tror också attt vi människor har ett uppdrag här på jorden. Ett uppdrag vi själva inte vet om.
Jag tror att uppdraget och och att allt har en mening. Det tror jag hör ihop. Så t.ex de människor som minster sitt liv, De har antagligen redan utfört sitt uppdrag. Samtidigt som jag tror att när man mister en nära person lär man sig att uppskatta sitt eget liv.
Att ta vara på sitt liv, Det är viktigt. Otroligt viktigt. Uppskattning är ett ord som är så fimla värdefullt. Som används alldeles för sällan. Det kan man ju tänka själv. Hur ofta säger jag till mamma att:
Mamma du är verkligen världens bästa mamma. Du har alltid ställt upp för mig och jag vet alltid att du kommer göra det-
det är tankar som jag ofta tänker. Men det händer otroligt sällan att jag säger det till henne. varför? varför? varför?
Jag tror att mamma skulle bli så otroligt glad. Och verkligen uppskatta sig själv mer.
Varför kan man aldrig stärka andras självförtroenden, med bara små ord??
vi människor är så otroligt själviska. Och framförallt rädda för konsekvenser. En dag kanske inte min mamma finns längre. Och den dagen vill jag att hon ska veta att hon har varit den bästa mamman som finns. Det vill jag verkligen.

En till sak. Som exakt alla. verkligen ALLA människor är påverkade av. Utseende, vi vill alltid se bra ut och klä oss snyggt. och det är väl ganska självklart? är det inte det? man går ju hällre ut på stan fixad än ofixad? eller hur.
men det jag tycker är sjukt. Det är hur mycket tid vi verkligen lägger ner på oss själva genom att klagar på sig själv.
Att:.
- Åååh. jag måste verkligen ut och springa nuu. ååh, mina lår. tänk om dom va såhär och såhär smala?
tänkt... åååååhh vad jag skulle må bra om jag inte hade acne? Eller. ffan va ful min näsa är? såå jävla stor. fyfan.
Nej i morgon ska jag sluta äta godis. aldrig att en godisbit åker ner här  ? hallå jag kan väl lika gäärna äta frukt?
Eller, fyfaaaaaaan va hon är snygg. hennes hår. fyfan va jag skulle va lycklig om jag hade det! skulle kunna göra allt med det.

Men hallå?
är  det verkligen allt, att ha ett utséende? är det verkligen det?
skulle jag verkligen må bättre psykiskt om min mage va pyttte lite smalare? skulle jag det?
Varför kan inte vi människor uppskatta oss själva så som vi är gjorda?
Jag, personligen evelina menchini. Kommer aldrig kunna se ut som jessica alba i kroppen. För jag har alldeles för breda höfter och för bred "stomme" Men gilla läget!  Det är så jag ser ut och that´s it! 
Faktiskt så har jag lärt mig att tycka om min kropp. jag vet att jag kommer aldrig sluta med godis. För godis är gott och det är jädrigt dumt att sluta äta nåt som är gott. Det är bättre att man går ut och tar en liten promenad och njuter av tillvaron. Eller att göra nåt man tycker är kul. Jag älskar att dansa. Så det är ju perfekt att jag dansar lite då och då i veckan. Man ska inte göra saker frivilligt som är tråkigt. Det är dumt.