Efter att jag hade varit på locking så väntade jag på mamma utanför Dansstudion.
När man sitter själv på en trapp blir det ganska lätt att man lyssnar på andras konversationer.

Så jag lyssnade när en gubbe (han var minst 70) och en kvinna i 40 års åldern pratade om hur viktigt det är att barn rör på sig.
Jag höll verkligen med när de pratade och gubben hade sådär go knarrgubbröst som bara gamla veteraner kan ha!

Sedan kom det massa småbarn utspringandes från studion som skulle hem. Men efter en liten stund kom en liten mörk jättesöt tjej fram till gubben och sa:
- pappa, ska vi gå hem nu?
- Ja, det ska vi. Fast först ska vi köpa 2 liter mjölk, med den där knarriga och snällgoa veteranrösten.
De fortsatte konversationen och gubben stapplade omkring bredvid sin dotter.

I ett sånt läge kan jag verkligen bli ledsen. Den lilla tjejen har en pappa som är minst 70.
Om han inte dör tidigare än vanligt har han ca 15 är kvar. Då är flickan ungefär 20.
Inte bara det att hon inte får ha en lång levnadsstund med sin far, utan att dem säkert aldrig kan göra saker som en ung pappa kunde ha gjort.
T.ex på vintrarna att åka till sälen och åka skidor eller bara ha springtävling runt huset, eller när pappa kastar omkring dig som ett litet löv och alla dessa sjuka saker man har gjort med sin pappa.
Hon kan aldrig göra det, det kanske inte är så konstigt att en 70:årig gubbe inte kan åka skidor eller köra springtävling. Men den där delen är så viktig. Att ha en pappadotter relation.
Usch, jag tycker sånt är så jobbigt. Även om de kanske lever ett otroligt bra liv så kommer aldrig denna pappadotter relation vara den samma som för en ung pappa.

Det är så viktigt att tänka på barnet. Att tänka att sitt barn ska få det bästa. Inte en själv, det funkar inte då. Tänk er själva om eran pappa vid det här laget skulle ligga och sova för han är 80 år.
15 år äldre än min mormor.
Det är sjukt