normen

I Sverige finns det en liten oskriven lag, den säger att man inte får stå för att man tycker att man är bra med sig själv. Man får t.ex inte säga att man har fina ögon om samtalsämnet skulle vara ögon. Om folk skulle diskutera detta skulle inte den första kommentaren från någon vara: Men jag har ju jättefina ögon! Kanske om någon skulle säga: vad fina ögon du har, så kanske man skulle säga: Tack. Endel skulle kanske säga: tack, jo jag gillar om också.
Men snälla? Hur kan det vara fel att gilla sig själv? Alla människor är helt olika, så ska man inte vara väldigt stolt över sig själv? Att just jag är jag, och att du är du. Det finns nog en mening med att vi är olika, vi fyller ut samhället med massa olika individer för att sära på normen. Så varför ska vi alla sätta ihop oss och leva efter den och se likadana ut?
Det är faktiskt inte konstigt att vårat samhälle är härdat av stress. Tänk att vi hela tiden ska försöka vara på ett speciellt sätt? Vi måste hela tiden leva efter någon konstig norm. Och när vi har kommit så nära normen som möjligt, med t.ex. val av frisyr. När man har utsläppt, mittbena och plattat, ja då kan man stå för det. För det är "inne" enligt normen...Vad allt vore så mycket lättare om alla bara skulle strunta i normen och bara vara sig själva, och stå för det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0