Jag tänkte på en sak, angående press.
Man brukar ju säga "stress&press" och det hänger ju verkligen ihop. När du känner dig pressad blir du stressad och tvärt om.
Men när jag tänker stress i huvudet ser jag en ca 40 årig mamma springa runt och ska hinna med massa saker och virrar runt som en liten boll.
Men killarna då? När tänker vi på att dem också kan vara stressade?
Man tänker ju bara att det är vi tjejer som har problem och känner stress&press.
Men jag lovar att killarna är nästan lika utsatta, fast de yttrar det på andra sätt.
Ni vet dem här som är "coooola killar" som i högstadiet röker,snusar, skiter i skolan, bråkar och är allmänt jävligt uppkäftiga? Hur tror ni dem killarna mår?
Innerst inne vet man att de inte vill vara sådär och att de egentligen inte tycker att det är speciellt coolt att slå sönder saker. Men de är osäkra och då vet de inte hur de ska bete sig. När man tänker efter så kanske det inte är så konstigt att dessa personer blir så. 

Men nu till den lite mer "vardagliga pressen"
Det är ju ärligt talat ett jävla tjat om tjejernas ideal. Att vi blir så pressade för att vi ska vara size 0.
Men killarna då? 
De ska väl helst ligga runt 1.80 - 1.85 ha tvättbräda och 50 cm runt biceps, klä sig i snygga kläder och ha en perfekt frisyr, ingen acne och vara bra i någon sport eller ett coolt instrument, samt hänga med "rätt folk"
Sen när blev det naturligt att vara så?
Lika onaturligt som tjejernas ideal!
Men killar ska ju vara "hårda" och det är väl inget för dem att tänka på.
Men tänk de stackars killar som utvecklas lite senare och är korta och taniga. De kan träna hur mycket som helst utan att något händer, är inte det en press då? Att de ska vara som jag beskrev förut men sedan GÅR det inte att göra så. Jag menar om vi tjejer skulle svälta oss skulle vi vara size 0. Men dessa killar kan inte det, det går inte att göra någonting åt. Liksom vi tjejer kan killar ha acne problem, men de kan inte täcka över det med foundation. Och helt plötsligt är dessa killar ofräscha och sliskiga.
Om en kille ska till skolan och den är jävligt trött och vaknar 10 min innan den börjar kan den inte direkt skydda ringarna under ögonen med concealer eller foundation. Den kan heller inte pigga upp ögonen med lite mascara.
Ibland kan jag känna att vi tjejer blir väldigt själviska. Att vi har så mycket ideal att följa och att vi ska ha "drömkroppen" men killarna har ju faktiskt minst lika mycket. Det kanske inte hela tiden är synd om oss.
En till sak, om en tjej går till en psykolog är deet ju mycket mer okej än om en kille skulle göra det. För killar är ju "hårda" och de klarar ju allt.
T.ex om en tjej blir dumpad så är det ju en självklarhet att den grinar i dagar och dränker sig i tårar och allt är väldigt synd om dem. Och det är det!
Men en kille kan ju inte direkt börja storgrina i skolan för en sån sak? För de är ju hårda...